Jag brukade älska henne, men jag var tvungen att döda henne

Fy fan, vill jag bara inleda det här med.
Det började igår. Jag satt hemma i godan ro och njöt av sommarlovet som varar ett par dagar till innan jag ska försöka återanpassa mig till arbetslivet när jag får ett sms:
"Det har kukat på jobbet, för kuken som ska gå med bud beter sig så fittigt jävla kukigt, vill du vara världens bästa och hjälpa mig att gå med kukbuketterna?"
Jag svarade att självklart kan jag komma in och hjälpa till om det har kört ihop sig.
Jag plockade ihop mina pinaler och begav mig in mot stan och anlände till en hysterisk florist som sprang runt och skrek könsord omkring sig. Jag lade för säkerhetsskull mina händer över min pistong och mina pistiller.
Jag fick två bud i handen och direktiv om vart de skulle.
När jag var klar så spenderade jag eftermiddagen med henne i butiken och efter stängning åkte vi och handlade lite inför det stundande midsommarfirandet.
I mataffären blir hon obeskrivligt sur och vresig för att hon är hungrig och hon inte vet vad hon vill ha till middag.
- Ta de här, säger hon och ger mig korgen och handlingslistan, och bestäm vad vi ska äta till middag, jag ska titta på korsordstidningar.
När jag är i stort sett klar med inköpen så ringer hon och frågar varför jag tar sån tid på mig, hon väntar borta vid kassorna.
När hon ser mig komma så visslar hon på mig som om jag vore en hund, klappar sig på låret och ropar:
- Kom då, kom min duktiga pojke!
Jag biter hål i min portionssnus för att inte säga något jag kommer att ångra och så åker vi hem till henne.

- Usch vad jag är hungrig, men jag är så trött, säger hon, skjuter ut underläppen och fladdrar med ögonfransarna mot mig.
Jag hade ju redan bestämt vad vi skulle äta så jag kunde lika gärna ta tag i tillagandet också.

- Du, imorgon, vill du göra mig en tjänst?
- Ja, vadå? svarar jag.
- De ska byta någon eldosa i lägenheten och kommer mellan åtta och tio, orkar du stanna kvar här imorgon och vänta på dem? Jag måste tidigare till butiken, det är någon fittkrans jag ska göra.
- Ja, det är lugnt, jag har ingen stress jag ska tvätta vid elva, men det är väl typ mina planer.
- Åh, ska du tvätta? frågar hennes rumskompis. Kan inte jag få skicka med typ ett par byxor bara med dig?
Jag biter hål i en till portionssnus, men svarar att det nog ska gå bra.
- Jag lägger ut det i en påse innanför ytterdörren, så kan du bara ta med det när du går, säger rumskompisen.
På morgonen vaknar jag av att floristen skriker mitt namn:
- Johan! Vakna! Jag har skrivit en lapp åt dig i köket, hör av dig sen när du går härifrån. 
 Jag stapplar upp och in i köket, på lappen står det:
"Plantera mina blommor innan du går, jag hann inte igår eftersom du var här och ville vara med mig. Se det som ett lämplighetstest! Tack på förhand!"
När jag går ut ur köket så tittar jag på vad jag förväntar mig är "typ ett par byxor", men det är det inte. Det är två Ikeapåsar fulla med tvätt och ovanpå ligger en lapp från rumskompisen:
"Tänk på att sortera 40, 60, färger och handtvätt. Och det är INTE maskinhandtvätt utan det måste göras för hand."
Det är så fint med sommarlov i tvättstugan...

Tatuera du

I fredags var jag och fyllde i en tatuering. Färgen hade fäst lite halvdant här och där, så jag kontaktade min tatuerare och åkte dit på eftermiddagen för att få den fixad.
Min florist hade sedan ett par månader tillbaka skojat om att jag skulle tatuera in hennes namn i ägandeform, så jag skulle bli boskapsmärkt. Jag tror att hon efter den senaste tidens märkliga händelser behövde förvissa sig om att alla andra ska hålla sig borta från hennes egendom.
Jag fick då den briljanta idén, efter jag var färdig med tatueringen, att låta tatueraren skriva hennes namn på mig med en penna och få det att se ut som en tatuering.
Det blev riktigt bra, halvlökigt, överdimensionerat och extremt tydligt. Vi fnissade som skolflickor när han slutligen fotograferade verket och sen skickade jag bilden som ett meddelande till min kära florist och lade till texten "nu är jag färdig, ska jag komma ner till dig eller ska vi mötas här?" följt av tre hjärtan.
4 sekunder efter att meddelandet har gått iväg ringer hon upp.
- Hej sötnos, säger jag.
- Du är ju för fan helt jävla sjuk i huvudet! Vad fan har du gjort? Är du helt jävla efterbliven? Jävla kukhuvud! Fattar du inte att jag bara skojade! Av alla dumma kukar därute så tar du nog fan priset! Hur i helvete kan du vara så jävla dum så du gör sådär?
Hon fortsätter att kasta glåpord över mig i någon minut eller så, sen bryter hon ihop och tonen förändras helt och hållet.
- Det där är det finaste någon någonsin gjort för mig... Du är så jävla gullig så jag dör Johan. Du har ingen aning om hur mycket det där betyder för mig. Nu förstår jag att jag verkligen betyder något för dig.
Jag drabbas av panik av bibliska proportioner. Att bli utskälld för ett misslyckat skämt kunde jag ta, men vad i helvete skulle jag göra nu? Hon trodde att jag hade tatuerat in hennes namn, vilket jag inte hade gjort. Nu blev jag istället tvungen att erkänna att det var ett skämt.
-  Fy fan vilket jävla svin du är! Hur fan tror du att det får mig att känna mig? Det där är nog det vidrigaste någon gjort mot mig ditt jävla as. Fy fan. Du kan åka raka vägen hem, jag vill inte se dig idag.
Efter att ha tagit emot en halvtimmes verbala attacker, bett om ursäkt 99 gånger, lovat att jag skulle laga middag, städa hennes lägenhet, tvätta hennes tvätt, massera henne i 4 timmar och bjuda henne på en romantisk weekend till Bangladesh så lugnade hon ner sig och jag fick lov att följa med henne hem i alla fall.
Ibland är man inte alltid så rolig som man tror.

Bära stress i käken

Jag har börjat prata med mina blommor när dottern är hos sin mor. När hon är hos mig pratar jag bara med dem när hon är på dagis. De är så jävla grova i munnen och svänger sig med könsord hit och dit hela tiden, så jag har bett dem dämpa sig och inte inleda konversationer med mig när hon är hemma.
Det hela började med att jag fick en citronplanta av min kära florist. Jag uppskattade verkligen den. Då jag meddelade min författarkollega att jag hade fått en skrattade han bara.
- Vad fan är det som är så roligt? frågade jag. Jag tyckte det var jättefint.
- Ja men vad fan, Johan, vad fick du?
- En citronplanta.
- Vad är en citron?
- Sur...
- Hahahahahaha, fan vad hon är rolig, skrattade den jäveln.
Den dog efter ett tag...
Trodde jag.
Men envis och ologisk som jag är (och livrädd för att floristen skulle anse mig olämplig som stadigt sällskap eftersom jag inte ens kan sköta om en plastblomma) fortsatte jag att vattna den trots att alla blad och blommor ramlade av.
Men i takt med att den "efterlängtade" svenska sommaren kom så kom också blad och små skott tillbaka, skotten blev till blommor och jag var lite småstolt över att ha misslyckats i min passiva dödshjälp genom orutinerad omvårdnad.
En dag dök det upp en liten grön knopp. Ytterligare en blomma trodde jag. Men icke, nu har jag en citron.
Jag döpte honom, i Ruthless Rye IPA, till Lazarus eftersom att han återuppstod, som den påhittade bibliske duden.
I förra veckan, när jag kvällen till ära satt hemma själv och grubblade över livets stora frågor (vem skriver en blogg om sig själv? vem fan är dum nog att tro att någon vill läsa ens självbiografi om den är helt sann? varför är frakten för vinyler så dyr från USA? kan jag näringsmässigt överleva på snus och IPA en hel helg?) började Lazarus prata.
I början var det mest tungomålstal, men vem har koll på talorganet när man nyligen återuppstått från de döda? Efter lite övning kom han igång och han drog med sig resten av växtligheten och startade en plantskola för bibelstudier. Han och jag brukar diskutera den omänskliga, hämndgiriga tyrannen till gud i Gamla Testamentet och ställa honom i kontrast med pojkspolingen i Nya Testamentet med klassen och dela på årgångsvinäger.

Jag hade fullspäckat schema denna dag så jag packade mig full som en mulåsna och marscherade taktfast med skoskav mot parkeringen för att uträtta diverse onödigheter som jag av någon anledning börjat anse vara viktiga för min mentala hälsa.
Strax ovanför trappan stöter jag ihop med en jätte. Han blickar illvilligt ner mot mig genom sitt traditionsenliga helansiktsskägg med inflätade radband och stiliga bordsduk på huvudet.
Jag undrar först om det är den väldige snömannen så äntligen nått dessa södra breddgrader eller om ett fåtal av mina vänners högsta önskan har inträffat - stjärnornas krig har påbörjats och framför mig står den smått retarderade jätteapbjörnen redo att försvara Brf Husbys parkeringsplats från motståndsstyrkor, alltså mig (jag är per automatik alltid motståndare, livet blir mer spännande då).
Så är naturligtvis inte fallet. Det är nog min granne, men man kan aldrig vara nog så försiktig i dessa tider då man inte kan ha ett privatliv på facebook, så vem vet vad han vet om mig egentligen, han kanske jobbar för NSA, CIA, NSF (osannolikt), PLO, IDF, Kamratposten eller New York Times.
När jag ser att hans tröja stoltserar med texten "Jag älskar min profet" så blir jag inte ens tillfälligt lugnad då jag kommer på att min tröja stoltserar med texten "All makt åt Tengil" över en bild på brinnande religionsgrundare. Han fortsätter att äta upp mig med någon sötsyrlig sås med blicken.
Jag har turen på min sida, eftersom en mellansvensk nazistfamilj i denna stund flyttar in i porten vi står vid och de börjar bära sina swastikafanor från flyttbilen in genom porten samtidigt som de sjunger "Deutschland über alles" och smattrar sådär vedervärdigt motbjudande med sina flipflops.
Jag vet inte om jag ska fly till bilen eller om jag helt sonika ska dela ut två örfilar till varje familjemedlem, en för deras flipflops och en för deras politiska åsikt.
Jätten tittar undrande på mig, jag rycker bara på axlarna och går ner till parkeringen.

- "Jävla horlexus!" skriker jag rakt ut åt bilen som tränger sig in framför mig och blockerar min framfart. Föraren syns inte genom de tonade rutorna, men jag vet att jag kallblodigt och helhjärtat gärna skulle se hen bli allvarligt skadad i en bilkrock 10-15 meter framför mig om 5 sekunder.
När vi stannar för ett rödljus sträcks en arm ut genom rutan, långa turkosa klor, rynkig och benig häxhand, ett massivt guldarmband, trekvartsärm och i mardrömshanden en Blend Mentol.
Jag överväger om jag ska ringa min mor, som är ägare till fordonet jag sitter i, och fråga om jag får köra på Lexusen med flit, bara för att visa att man inte beter sig hur som helst i trafiken.

I ölkiosken är det precis som vanligt, allt gott är dyrt och allt billigt är tråkigt. Jag slår på stort och köper en öl för 900 kronor och sen tappar jag den på väg ut till bilen.

Bikiniflickor med maskingevär

Jag satt i solen i en park på Kungsholmen i godan ro och delade en single hop IPA med en god vän, medan dottern satt och mumsade i sig en glass bredvid mig. Mobilen ringer.
- Johan.
- Hej, det är Fredde.
- Vem?
- Fredde!
- Vilken Fredde?
- Statsministern!
- "Fredde", först och främst var du fan inte mitt val, så jag vägrar nog erkänna din titel, för det andra: vad fan vill du? Jag har jävligt lite tålamod idag, så säg vad fan du vill ha sagt och gör det fort.
- Jag tänkte bara höra om du kommer ikväll? säger han lite försiktigt.
- Komma på vad? Händer det något speciellt idag eller?
- Ja, bröllopet!
- Hellre skulle jag plocka mitt rövhår ett efter ett med en pincett än att sitta och hora mig med gästerna på den där skiten!
- Vad menar du med det? Förstår du inte vilken heder det är som fullständig obetydlig svensk att få komma på en sån fest, säger han upprört.
- Vem i helvete bryr sig om att någon bortskämd liten slinka ska gifta sig med något överrikt jävla as som ser ut som en våldtäktsman? De kan väl göra som alla andra och bjuda in de närmaste sörjande och hålla sig på sin kant. Varför ska jag bryr mig?
- Hörru, nu får du väl för fan visa att du är stolt över att vara svensk och en del av det här.
- Vad i helvete ska jag vara stolt över? Kulturelitism, kulturrelativism, kapitalism, nationalism, förortsfattigdom, popsensibilitet, stagnerad sekularism, religionens renässans och att Per Gessle fortfarande får härja fritt? Statliga bidrag till religiösa institutioner? Att det straffar sig ekonomiskt med akademiska ambitioner, Magnus Uggla? Bostadsbristen, att rika blir rikare och fattiga blir fattigare, att sjukhusen inte har råd med tillräckligt med personal eller att man får betala 30 kronor för en kopp äckligt kaffe på landets samtliga caféer?
Statsministern blir tyst och jag tar tillfället i akt att lägga på.
- Pappa, vem var det?
- Någon helt obetydlig.

Jag och dottern skulle sova hos min florist, som den här kvällen kände sig nödgad att träffa alla sina vänner och prata ut om min blogg, så vi åkte i förväg.
Jag hade fått hennes rumskompis nummer, eftersom jag inte hade några egna nycklar, så när vi började röra oss skickade jag ett sms:
Jag: "Lämnar Fridhemsplan nu."
Hon: "Va? Vem?"
Jag: "Haha, just det, du har ju inte mitt nummer. Det är Johan."
Hon: "Johan? Känner jag någon Johan? :) ♥"
Jag: "Haha! Kommer om typ 40."
Hon: "Oj, då måste jag hoppa in i duschen och sätta på mig något fint tills du kommer ;)"
Jag: "Kul! Vad skulle min flickvän säga om det tror du?"
Hon: "Äh, du behöver väl inte berätta något för din flickvän ;) Vad har du på dig?"
Jag börjar fundera på om hon drar skämtet lite för långt eller om hon tappat förståndet fullständigt.
På vägen så plockar jag och dottern upp en pizza och när vi står utanför porten så ringer jag rumskompisen.
- Hej, vi är här nu!
- Vi? Ja, du och din "kompis" förstås, hihi.
- Va?
- Jag kommer ner om fem.
När vi står och väntar så dyker min kära florist upp.
- Hej, jag trodde du skulle komma ikväll? säger jag.
- Ja, jag hade hoppats på att jag skulle få en kvälls rast ifrån dig, men de betedde sig bara jävligt fittigt mot mig. Alla har ju läst din blogg nu och tycker att jag verkar så förändrad. Kall, hård, elak och en smula psykotisk, så de satt och frågade ut mig. Frågade om det var så bra att jag är med dig eftersom du verkar plocka fram mina allra sämsta sidor och de var rätt upprörda över att jag "låter" dig skriva om dem på nätet och att du delar med dig alldeles för mycket om vårt förhållande. Jag orkade inte mer så jag åkte hem istället. 
Innan jag hinner säga något så öppnar rumskompisen porten.
Jag tänker inte berätta vad hon hade på sig, jag vet inte om hon visste att det var jag som skulle komma, jag vet inte vad min florist trodde med tanke på att hon egentligen inte skulle komma hem så tidigt, och jag vet inte hur jag ligger till, för min florist varken pratar eller smsar med mig just nu...

Vi uppmanar författaren att förklara

Ska det vara så förbannat svårt att få lite lugn och ro?
Jag var och hälsade min florist på eftermiddagen, sju och en halv timme är väldigt lång tid utan henne och jag hade lite tid över innan jag skulle hämta upp dottern på förskolan.
När jag kommer in, glad och kärlekskrank, så tittar hon bara trött på mig.
- Är det bloggen igen? frågar jag.
Hon suckar bara, skakar på huvudet och går in på lagret.
- Vad är det nu då?
Men jag får inget svar. Jag går in efter henne och ställer frågan igen.
- Men kan du inte bara sluta skriva då? Du kanske tycker att det här är kul, men du försätter mig i en jävla fittsits hela tiden.
- Vad menar du?
- Min brorsa ringde, han var jävligt upprörd efter att han hade läst det senaste du skrev.
- Varför då?
- Han blev jävligt illa berörd för att han trodde att vi var på ett swingerparty, sa att jag borde veta bättre, att han skämdes över mig och att han skämdes ännu mer för att hela världen nu kan läsa att hans lillasyster är en swinger. Fattar du hur jävla jobbigt det här är?
- Men vi är ju inte såna.
- Nej, men fattar du hur allt framstår?
- Det är väl för fan deras problem om de bara läser in sånt som de vill se. Ska jag behöva springa runt och tala om för alla hur den här gamla gubbtjyven fungerar? Ska jag skriva en manual? 
"Att förstå JSH - antiförfattare, finölspoet, gubbtjyv och crustpappa"? Det vore ju för sorgligt om en blogginnovatör skulle behöva förklara varför han faktiskt har stimulerande, roande och spännande innehåll istället för att berätta om prostatabesvär, gråa hår och livet som småbarnspappa i en brinnande förort.

Hon bad mig lugna mig ett tag framöver, åtminstone med att blanda in henne och hennes vänner. Jag sa att jag skulle tänka på det och lämnade butiken, mindre glad och fortfarande kärlekskrank.

På Drottninggatan springer jag på han skådisen, som inte hade någon tolerans, var livvakt och tappade badbyxorna i den tredje vågen.
- Johan! säger han med munnen full med pulvermos och sträcker fram ena handen som är alldeles kletig av räksallad från tunnbrödrullen som han flyttar över till andra.
Jag skakar motvilligt hans hand och torkar av mig i smyg på hans kavajrygg när jag ger honom en ryggdunk.
- Hur är läget?
- Jotack, svarar jag, jag har det lite hett om öronen just nu. Men är man en principiell provokatör och verklighetsförvanskare som mig så får man ju ta det ibland.
- Aha, haha, jaha, är det bloggen nu igen?
- Jo, ibland undrar jag om jag ska fortsätta. Jag vill ju liksom inte försätta människor jag bryr mig om i obekväma situationer, men kan jag hjälpa att jag lever som jag gör? Skiten slutar ju inte överfalla mig.
- Du vet ju vad hela Författarsverige tycker. De vill helst att du lägger ner, i och med att ingen behöver betala för att läsa din skit så är det ingen som vill betala för att läsa svenska kvalitetsdeckare heller.
- Svenska kvalitetsdeckare? Finns det en enda svensk kvalitetsdeckare?
Han surnar till över att jag pissar på hans kända vänner som gärna skulle vilja skriva ett manus med en huvudroll åt honom där han får skådespela jävligt risigt men åtminstone skjuta med vapen och visa kuken i någon lökig sexscen. Han gör en oartig gest och går snabbt därifrån medan han trycker i sig resten av tunnbrödrullen.

Framme vid Sergels Torg ser jag levande statyer som går runt och tigger pengar, det verkar som om alla måste kliva ur sina trygghetszoner i dessa tider...

På tunnelbanan är det trångt, det sitter ett gäng och trycker i sig Bullens Pilsnerkorv direkt från burken och lyssnar på finsk tango i en mobiltelefon. Det blir Finlandsfärjestämning och folk börjar knäcka fulöl ur sina fredagsgodispåsar medan barnen rullar ihop allas strumpor och försöker göra ett bollhav i tågvagnen.
Jag trycker i mina hörlurar och lyssnar på en ljudbok om tystnad, så tangon och dekadensen överröstar ändå.

När dottern och jag kommit hem och jag äntligen känner mig någorlunda oavslappnad då börjas det igen. Skådisen har ringt runt till alla han känner, hela Mediasverige är förbannat på mig för att jag har mage att pissa på den svenska deckarromanen, så utanför huset har de anordnat en demonstration. Folk har plakat där det står: "JSH är en fitta!", "JSH ut ur Sverige!", "Bojkotta  bloggbögen!", "Landsförrädare!", "All makt åt den svenska kändiseliten!", "Länge leve den svenska deckarromanen - död åt JSH!" och "Vem fan är du?".
Nu har de stått därnere i fem timmar och tjoat. På den tiden har jag skrivit en deckarroman i klass med vilken som helst av deras och dessutom lagat middag, badat dottern, nattat henne, ätit lite glass och druckit en öl...

Linjen börjar suddas ut

The times they are a-changin' som man säger.
Min lugna förortsavantgardecrustpappatillvaro har ställts på ända i och med mitt förhållande med den här floristen.
Jag blev medbjuden till hennes väninna på födelsedagsfest för två dagar sedan. Trevligt tänkte jag för mig själv, kul att få träffa hennes vänner och kanske lära känna dem lite mer... Ack, denna naiva blåögdhet!

Vi kommer lite senare till festen eftersom hon hade jobbat och vi åt middag tillsammans innan vi begav oss. Alla närvarande är packade som åsnor och raglar runt i underkläder. På vardagsrumsbordet står en glasskål med allas hemmanycklar och bredvid den ligger en kortlek, så klädpoker är väl anledningen till den sporadiska avkläddhet som råder i denna lägenhet.
- Hej, välkommen till min swingersfest! säger födelsedagsbarnet.
Jag panikstirrar min flickvän i ögonen och försöker på telepatisk väg få henne att säga att vi bara ville titta förbi och säga grattis, men att vi tyvärr var tvungna att gå igen. Jag ser på henne att hon är lika panikslagen som mig, men hon är för konflikträdd för att säga något.
- Vi är två par och fyra singlar, så vi får turas om lite ikväll. Man får plats tre stycken utan problem i sängen och i soffan och så kan två ta köksbordet.
Födelsedagsbarnet och en rödhårig hundfanatiker pressar sig mot mig från varsitt håll och jag känner mig extremt obekväm. Sen får vi varsin välkomstdrink och jag sippar misstänksamt på den och försöker utröna om den smakar rohypnol eller viagra, men jag har inte smakat något av det tidigare, så jag kan inte vara säker.
Efter artigt hälsande och handskakande går jag och flickvännen ut på balkongen för att lägga upp en strategi för att undkomma situationen.
Vi blir inropade för det är dags att spela "jag har aldrig..." och "sanning och konsekvens".
- Kom igen nu, Johan, du är väl med?
- Nej, jag står över.
- Mäh, varför då?
- Jag har aldrig tyckt att lekarna varit roliga och sanningen är den att jag inte vill ta konsekvenserna som alltid uppstår. Sen så är jag 27 inte 14...
- Var inte så tråkig!
- Lek ni, jag kan titta på flagnande färg på balkongen!
Jag och flickvännen flyr återigen ut på balkongen och diskuterar varför judiska familjer på campingen aldrig har något förtält och hetsdricker öl.

Födelsedagsbarnet kommer ut efter ett tag, påtagligt berusad och med en agenda.
Hon tittar min flickvän argt i ögonen.
- Hur var din intervention?
- Va? undrar min flickvän.
- Ja, jag såg nog på Johans kukblogg att du hade alla över hos dig, varför var inte jag bjuden?
- Men lägg av, jag visste väl för fan inte att alla skulle vara där. Jag hade inte bett alla komma och sitta och lipa i mitt vardagsrum.
- Du ville bara inte att jag skulle komma!
- Lägg av nu, det var inte jag som hittade på det där!
- Du kan vara en sån ice queen ibland, säger hon bara och går in igen.

När födelsedagsbarnet och de övriga festdeltagare har delat med sig för mycket av sina sexuella eskapader framför fel person, sårat varandra, blivit upprörda, arga och slagits en stund med tomma petflaskor så känner vi att vi kan gå in och sätta oss och vara sociala igen.
Det blir riktigt trevligt fram tills att flickvännen går på toaletten och jag lämnas ensam med hundfanatikern som druckit sig alldeles för berusad på propplösare och Fanta.
- Tycker du om henne? frågar hon och syftar på min flickvän.
- Ja, otroligt mycket, jag har aldrig träffat någon som henne.
- Du har ju inte träffat mig så mycket än, säger hon och ler.
- Va? säger jag förvirrat.
Hon byter spår direkt, som om hon inte sagt någonting konstigt.
- Ska ni ha någon semester i sommar då?
- Vi har väl pratat lite löst om någon långhelg och tar en längre semester i höst istället, svarar jag.
Hon tar tag i min hand, tittar mig i ögonen.
- Jag har bokat en resa till Cypern, en vecka, följ med, allt är betalt, du behöver bara säga ja och möta mig på flygplatsen.
Jag bara stirrar på henne. Flickvännen kommer ut från toaletten, väninnan släpper min hand och säger lågt:
- Tänk på det, säg inget till henne, det är vår lilla hemlighet, och så går hon tillbaka till sin pojkvän och tungkysser honom amatörporrfilmsaktigt i en kvart.

När swingerstämningen började blomma ut efter alldeles för mycket förtärande gjorde jag och flickvännen en hastig sorti och åkte hem till tryggheten hos henne.
När vi låg i sängen på natten frågade hon mig om jag hade haft trevligt, jag svarade inte utan låtsades sova.