Svart flagg

Jag vill ingenting i dessa dagar. Det sociala är överreklamerat, folk är bara till besvär och jag känner mig obekväm när jag är ute eftersom jag är så förbannat ovan.

Min gamla parhäst och nemesis till författarkollega har flyttat till andra sidan stan så vi har i stort sett tappat kontakten. Men så var det när han bodde 10 minuter bort ändå, så inget har förändrats.

Jag ringde i alla fall och gratulerade honom på födelsedagen tidigare i veckan och enligt spelets regler så erbjöd jag mig att åka och hälsa på honom ett par dagar senare. Jag tänkte inte vara så jävla generös med tid och sällskap att jag skulle fira hans födelsedag, då han fullständigt sket i min och skyllde på dåliga musslor.

Jag hörde djur som haver av mig och föreslog att vi skulle dinera i skenet av tända ljus och sen bege oss in till storstan för att inmundiga lite öl och tyckte att det var ett utmärkt sätt att spendera en lördag kväll. Trots att jag har utvecklats till en socialt missanpassad perioderemit och är precis så folkilsk som man ska vara - i egenskap av att vara en cis-man i sina bästa år, med en trotsig unge och ett knepigt fruntimmer, dålig karma och torr hårbotten, grå hår och bruten identitet - så vill man väl ändå ibland slå skoskavet i taket och åtminstone titta på folk även om man inte vill interagera med dem.

Författarkollegan var däremot av en helt annan uppfattning.

- Nej, för fan, jag har vuxit fast i fåtöljen. Jag vill inte gå ut. Nu när jag måste åka buss till tunnelbanan vill jag verkligen inte lämna hemmet.

- Men vad fan, vi ska väl åtminstone käka något och dricka ett par öl i alla fall? frågade jag oroligt.

- Nej, jag kör IDEODS-metoden nu!

- Va?

- "I don't eat or drink shit"-metoden. Man kommer i form fort som fan, och jag ska ska köra Tough Viking i år och kommer vinna. Som den största rödbrusiga skånska vikingen lägrade abboten i klostret för tusen år sedan kommer jag knulla den tävlingen!

Jag var skeptisk. Minst sagt. Både till lördagskvällen och hans chanser att vinna någon som helst form av vikingatävling. Men jag ljuger bäst som ljuger sist för att slippa vara som alla andra och spelade istället skitglad för allt.

Jag kollade upp resvägen och insåg att det skulle ta mig två timmar att åka hem till honom och ångrade direkt mitt beslut om hembesök. Men vad gör man när pliktkänslorna sätter in?

När två år av mitt liv hade gått och jag äntligen mötte upp honom i hans nya gudsförgätna förort meddelade han att det inte ens fanns fryspizza att tillgå där han numer huserade, sen skrattade han och sa att jag borde ha ätit i Rissne.

Hur i helvete skulle jag veta det?

Jag surnade till och gömde gamla snus mellan sidorna i hans förstautgåvor av pretentiösa filosofiverk och kissade på hans morgonrock.

Sen blev jag på grund av matbrist okontrollerbart full eftersom jag inte hade ätit på en livstid och hånade hans atletiska ambitioner tills han bad mig gå därifrån.

Nu står jag full i Hallonbergen och tåget kommer när jag väl ändrat min attityd.