Välj din himmel

Jag skulle bli visad till soprummet på jobbet av en liten snärta med lila hår eftersom jag inte varit där tidigare. I hissen tittar hon på mig och frågar:
- Jaha, hur trivs du här då?
Vad fan skulle jag svara på det? Jag provade några svar tyst för mig själv:
- Jag skulle hellre få testikelcancer än att komma tillbaka imorgon!
- Jo tack, arbetsuppgifterna är underbart hjärndöda, men kollegornas hjärndödhet gör att jag helst äter min lunch kall, ute i spöregn istället för att sitta i lunchrummet.
- Det är fascinerande att jobba på vuxendagis, där folk får lön för att göra bollar av tejp eller sova på arbetstid!
Men jag svarar:
- Jo, det är okej, men jag pluggar ju, så det här är bara extra, hur trivs du själv då?
- Jättebra! Jag är så glad att jag fick det här jobbet, jag trivs verkligen...
Jag sväljer frågan om hon blev tappat på huvudet som liten och är tyst resten av hissresan.

På lunchen diskuterar folk vilken som är deras favoritfilm och hon med ögonbryn som tagelborstar säger att hon inte har sett någon film alls, men att hon gillar tanken på att se något nån gång.
Andra kommer fram till att Nicholas Cage är deras favoritskådespelare, särskilt i filmer som Con Air och Wickerman.
Jag avslutar min lunch innan rasten är slut, ockuperar jobbdatorns Spotify och gör en spellusta med alla EyeHateGod-album innan jag åter ställer mig och stirrar ner i arbetsbänken och låtsas att jag inte finns till, eller att de inte finns till.

Så fort klockan är tillräckligt välslagen springer jag från jobbet som om det vore min sista dag och beger mot universitetshelvetet.
På väg från tunnelbanan ser jag en sån där pennalismdyrkande våldtäktsmanlook-alike från juridik- eller ekonomiinstitutionen komma gående. Hans inbillade överhet skrämmer inte direkt mig så jag snor åt mig hans portfölj och slänger upp den taket.
- Hämta den! Väser han hotfullt.
- Nej, svarar jag svalt.
- Jo, säger han.
- Nej.
- Jo, annars kommer du få betala för det.
- Jag betalar redan för att överklasskukar som du ska få din examen i kukkunskap och våldta systemet och sen betalar jag för att din äckliga avkomma ska få samma jävla utbildning. Ge mig 500 spänn nu, så glömmer jag det här.
Det tog en oanad vändning för honom, så han blir ställd och gapar bara.
- 500, säger jag, så är det glömt, jag vet att du har det.
- Eh, va? Nääh.
Jag snärtar honom i ansiktet med hans egna skinnhandskar.
Han börjar fumla fram plånboken och ger mig 500, jag flinar för mig själv i palestinasjalen, tackar och lämnar honom snopen kvar.

Framme vid föreläsningssalen står folk och pratar om den kommande tentan och de börjar fråga mig om saker, fast jag står på andra sidan korridoren och tittar ner i golvet.
Motvilligt ger jag mig in i diskussionen och trollbinder alla med min svartsynthet och pessismism.
- Kom och ställ dig här, säger en av dem, det känns som att du står där borta och trycker, det verkar så konstigt.
- Nej, det är lugnt, jag står kvar, svarar jag och slutar svara på tilltal.

Det är en lång väg tillbaka till världen, när den naturliga instinkten är att dra sig undan den.