Inga ord / inga tankar

- Bonjour, säger han, som om det vore vilken dag som helst, och blänger lite arrogant på den skara arbetare som utgör min avdelning. Jag har kallat till det här mötet för att diskutera er framtid. Min är redan fixad, så den behöver ni inte oroa er för.
Mina kollegor ser självklart lätt undrande ut och den franske bastarden fortsätter.
- Jag har gjort en powerpointpresentation för att visa hur vi ska kunna rädda företaget. Rädda företaget? Undrar ni, och jag förstår er. Ni har ingen aning om att det är rätt kört. Jag har ju medvetet fört er alla bakom ljuset sedan jag kom, det går käpprätt åt helvete med hela skiten, därför att jag är fransk och gör som jag vill. Så företaget är på väg utför snabbt om vi inte ändrar något. Varför är det på väg utför, vad har hänt med kunderna kanske ni vill fråga. Jag har sparkat ut dem allihop. Om inte företagen i det här landet kan hantera mig eller mina idéer, så kan de bara dra! Jag är en högst tveksam ättling till Napoleon Bonaparte och jag tänker skapa ett nytt Storfrankrike!
För att kunna rädda det här företaget och kunna ockupera svensk mark har jag diskuterat fram en lösning med ledningen och det finns egentligen bara ett alternativ, så som vi ser det.
Han trycker fram den första bilden i sin presentation och det står ”Outsourca produktionsavdelningen trots att det är den enda avdelning som ger företaget profit! Åt helvete med personalen, jag vet inte ens vad de gör därnere!”
- Som ni kan läsa själva så vet jag ju inte ens vad ni gör därnere, jag förstår det bara inte. Jag trodde det här företaget handlade om riktigt stora pengar, inte några jävla lunchkuponger. Hur som helst, ha en bra dag, företaget kommer att överleva utan er, så ni behöver inte oroa er! Gå och jobba nu, på dem bara! Och så fyrar han av ett vinnande leende och gör tummen upp.

På eftermiddagen blir avdelningen samlad till ytterligare ett möte med några representanter från ledningen, svensktalande den här gången.

- Hej allihop. Jag antar att ni har lite frågor, så att säga.

Ingen ger honom någon direkt reaktion, en vabbande kollega som kom in till jobbet enbart för mötet ställer ifrån sig memman, knäcker sina knogar och mordstirrar på honom.

- Det är ju ingen idé att gå som tomten kring het risgrynsgröt, så att säga, så det är väl lika bra att jag ger er min högst personliga, individuella åsikt i det här. Som sagt, det är min helt personliga åsikt och högst individuella upplevelse av den här situationen och mina alldeles egna känslor, så att säga.

- Hörru, talfels-Jocke, spotta ur dig vad fan du har att säga så jag kan få återgå till min pappaledighet, jag har bättre saker för mig än att sitta och lyssna på dig, säger en glasögonprydd elvabarnsfar på någon halvbegriplig västkustdialekt.

- Ja, alltså, som sagt, det är ju vi i ledningsgruppen som har gjort bort oss, år efter år, så att säga. Vi har tappat storkunder flera gånger för att vi inte velat leverera produkterna som de bett om och sedan fransmännen kom hit så har vi ju tappat ännu fler, eftersom ingen egentligen gillar fransmän. Det är ju alltid en sak att vara frankofil när det kommer till konsten, men folket, bah, vad ska man säga, det är ju ingen utanför deras egna gränser som orkar med dem egentligen.

- Så ni gör bort er och det blir vi som får betala priset? säger en annan.

- Just precis så. Vi är ju ändå chefer och ni är bara anställda. Jag kanske sitter på samma våning som er, men jag frotterar ju hellre på övervåningen med de som har lite högre lön och lite lägre utbildning. 

- "Ännu en dag i den lagliga brottslighetens våld"! säger jag.

- Ni kan ju självklart säga att ni vill stanna inom företaget, fortsätter chefen. Vi har en plan för de som vill göra det.

- Hur?

- Jo, alltså, eftersom att saker och ting fungerar på det sättet i affärsvärlden så tänkte vi köra kamp-till-döds nere i parkeringsgaraget. Vi delar in personalen i viktklasser och så får ni slåss till döds om positionerna här på företaget, medan vi i ledningen filmar allt och lägger ut det på företagets interna nät sen. Får vi några riktiga schyssta fighter på film så är ju både sommar- och julfestens underhållning fixad. De kommer verkligen att uppskatta det nere i Paris!

- "Jag skiter i löften från populistiska svin"! skriker jag och börja tillverka hängsnaror av gummisnoddar.

Stämningen blir ohanterlig för cheferna, en av mina kollegor springer till lunchrummet och börjar hetta upp tjära på gasbrännaren och andra sliter isär soffkuddar för att få fram fjädrar. Det är lynchningsstämning och ledningsrepresentanterna hasar iväg i sina tofflor som tunisiska luder med rännskita.

Arbetsdagen blev lite annorlunda än vad jag hade tänkt.